Quantcast
Channel: Göteborg Nonstop » Annalena Mayor Ekeblad
Viewing all articles
Browse latest Browse all 14

Även jag mötte Lassie

0
0

olle_nyJag gör väl som Marcus och Jojomen och rotar i minnet efter ett par ”Jag mötte Lassie” historier då.

Av någon anledning sponsrar roliga klädföretag ofta kända personer med just kläder och accessoarer. Eftersom jag under många år arbetade med marknadsföring på just sånna företag har jag sprungit på en hel del kända ansikten i jobbsammanhang. En del med kläder på kroppen, andra utan. Nu är jag ju tyvärr ingen ”kiss and tell girl”. Så ni får kalla mig töntig, tråkig och politiskt korrekt om ni vill. De smaskigaste historierna får jag nog hålla för mig själv. Vem vet? Jag kanske vill börjar jobba på ett av dom där företagen igen.

Men några minnen ska jag väl kunna rota fram i min semestermosiga hjärna.

Den första person jag kommer att tänka på är Demi Moore. Det är inte jag som har träffat henne, utan två goda vänner. Olika vänner, vid olika tillfällen. Vi börjar med Ida som jobbade på Planet Hollywood i Paris under slutet av 90-talet. Planet Hollywood var lite grann som Hard Rock Cafe. En restaurangkedja som ägdes av ett gäng Hollywood skådisar, bland annat Bruce Willis som vid den här tiden var gift med just Demi Moore. I vanliga fall serverade Ida glada turister typiska hamburgerrätter och stora milkshakes. Men plötsligt en dag sitter en späd liten kvinna (Demi) i ett av VIP-rummen och viskar att hon vill ha en Latte gjord med ”skimmed milk”. Ungdomar! Jag vet att ni är vana vid att kaffe kan vara både koffeinfritt och serveras med allt ifrån mandel- till sojamjölk. Men det här var på 90-talet och sånt fanns inte i vanliga människors medvetande. Ida visste inte riktigt vad hon skulle göra eftersom ingen ”skimmed milk” fanns att hitta i restaurangköket. Svensk, uppfinningsrik och smart som hon är sa hon inte detta till Demi utan hällde helt enkelt en skvätt grädde och en skvätt vatten i kaffet. Voila!

Min andra vän Lotta mötte Demi nu i våras. Tyvärr i ett lite sorgligare sammanhang. Lotta är gift med en amerikan och bor sedan många år i Aspen (Colorado) vilket även Demi Moore gör. Det här mötet ägde rum hos veterinären dit Lotta hade tagit sin söta lilla cairn terrier som inte längre mådde så bra. Doktorns besked blev att det värdigaste att göra var att låta hunden somna in. Så när Lotta sitter där och tar farväl av sin hundvän kommer Demi in och frågar om hon också får vara med och säga adjö. Så där satt min kompis med Demi Moore och lät hunden somna in. Fint och lite annorlunda.

När jag nu ändå är inne på hundar kan jag inte låta bli att berätta om när Hästpojken blev rädd för Glenn. Martin i Häspojken var god vän med flera av mina arbetskamrater på Nudie. Han hängde rätt ofta uppe på kontoret. Jag vet inte om han har hundskräck i vanliga fall, men jag kan i alla fall konstatera att han tyckte att den lilla kontorschiwawan Glenn var ganska obehaglig. Varje gång Glenn bjäfsade, skällde och hoppade med sin lilla kropp ryckte Martin till. Hundar är ju tyvärr skapta så att de känner av sån här rädsla. Jag vet inte exakt vad som hände, men ett litet tumult fick mig att titta upp från bakom min dator och se hur Glenn (en pytteliten minihund) skäller och gör ett utfall mot Martin som nog reagerar på ren reflex mer än av logiskt tänkande. Han sliter, hur som helst av sig väskan som han har hängandes över bröstet, och kastar den på Glenn, som gnyr och drar sig tillbaka. Det var kanske roligare om man såg det ske än om man läser det här. Men det såg faktiskt fantastiskt kul ut och ingen kom till skada.

Tre människor som har gjort mig ”starstrucked” är Jenny Wilson, Nina Persson och Ian i Soundtrack of our lives. Mycket på grund av deras ödmjuka inställning. För ett par år sedan var jag inbjuden att ställa ut mina tavlor i Karlstad. Tillsammans med en samling duktiga fotografer och konstnärer visade jag mina alster på ett hotell. Alla tilldelades ett rum där man fick arrangera sin konst hur man ville, sedan släpptes allmänheten in för att titta. Hela projektet var otroligt välorganiserat och hade väldigt många besökare. Plötsligt kommer en färgsprakande kvinna in i mitt rum. Hon riktigt lyser. Röda läppar, leopardmönstrade byxor och en guldig jacka. Jag kan inte sluta stirra. Hon utstrålar energi. Det lite sneda leendet gör att jag plötsligt inser att det är Jenny Wilson. Jag blir så glad och pirrig att jag är tvungen att gå ut en stund för att lugna mig. Men så kommer jag på att jag är fånig. Varför ska jag lugna mig. Så jag går tillbaka in i rummet, går fram till Jenny och tackar henne för att hon är grym och gör musik jag älskar! Ingen kan ju blir arg när någon älskar det man gör. Sen ligger jag och ler när jag ska somna på kvällen (Eftersom jag åkt från Göteborg för att vara med på utställningen i Karlstad fick jag sova i det där rummet med tavlorna på natten.) och mumlar för mig själv ”Jenny Wilson har sett mina tavlor. Jenny Wilson har sett mina tavlor.”

Innan jag satsade för fullt på att måla och skapa saker satt jag hemma vid köksbordet på kvällarna och gjorde smycken. För att få lite extra marknadsföring skickade jag en del smycken till människor jag tyckte om, med förhoppningen att de skulle bära dem och inspirera andra att göra det samma. Via en kompis fick jag tag på Nina Persons (Cardigans, A-camp) adress och sände iväg ett halsband. Hade väl inte så stora förhoppningar om att hon skulle ta på sig det, eller att det ens skulle komma fram. Men redan efter ett par dagar fick jag ett jättefint mail från Nina där hon tackade för det underbara smycket. Det levde jag på länge! Fortfarande faktiskt!

Å så Ian då! För mig är Soundtrack of our lives gudar. Så jäkla grymma! Riktiga musiker med tidlösa låtar man aldrig tröttnar på. Idoler, kändisar, ”killar i band” eller vad man än väljer att kalla dem är så klart vanliga människor de också. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är spännande att t ex Ian jobbar på Macforum här i Göteborg när han inte står på scenen. I min fantasi sitter liksom killar som han på en liten tron av guld och får naglarna filade av en slav när de inte står på scenen eller befinner sig i studion. För någon månad sedan ställde jag ut mina tavlor på ”Galleri Äpplet” som ligger i Macforums lokaler på Östra Hamngatan. Jag budade alla tavlor och mig själv till deras underjordiska lastbrygga och ringde på. En röst meddelade ”Vi kommer ner och hjälper dig bära.” Gissa vem som öppnar dörren och bär alla mina tavlor in i galleriet? Rockstjärnan himself. Jag gick mest och funderade på om det inte borde ha varit jag som bar honom istället. Ödmjukhet – got to love it!

När jag nu är inne på musiker kan jag nog inte hoppa över min Olle-historia. Det måste ha varit 2004, för jag vet att jag jobbade på klädföretaget SVEA när det här hände. I lokalen där dinern Egg and Milk nu ligger på Övre Husargatan låg det tidigare ett galleri vid namn ”Verkligen”. Det var en gammal reklabyråkompis till mig som drev det. Jag blev inbjuden att visa mina tavlor där. Redan på den tiden målade jag tavlor med texter på, fast det var också en hel del hjärtan och rutor på dukarna. Utställningen varade i tre dagar. Redan på dag ett dök Olle Ljungström upp. Helt ärligt hade jag aldrig lyssnat speciellt mycket på hans musik, men min dåvarande pojkvän (numera make) älskade honom. Olle gled runt i lokalen och tittade på tavlorna. Om sanningen ska fram så tittade han rätt mycket på mig också. Sen kom han tillbaka dagen efter. Och dagen efter det igen. Tre dagars utställning, tre dagars Ollebesök. Sista dagen hade han med sig en tavla till mig. Det var som en Olle-tolkning av en av mina tavlor med hjärtan, fast målad på ett sånt där block som brukar ligga på hotellrum. Rosa och röda hjärtan i ett rutsystem. En ganska lång tid efter utställningen ringde han då och då och försökte locka mig att komma på olika spelningar. Jag blev mest generad och sa till min man ”Jag tror han flirtar med mig.” Han svarade bara ”Nej, det tror jag inte. Han är nog bara snäll.” Jag i min tur lyckades i alla fall locka Olle att komma och spela när vi invigde den första SVEA-butiken i Stockholm det året. Väldigt lyckat! Som en bonus tog han dessutom med sig Heinz och Carolina af Ugglas.

Det här inlägget blir kanske både lite för långt och lite för osmaskigt inser jag. Men jag måste nog ändå avsluta med en historia till. År 2006 var jag och min man i USA. I Californien närmare bestämt. Vi åkte runt och glodde på lite av varje, så där som man ska göra när man är på semester. En dag hängde vi i Santa Monica. Vi hittade ett ställe på 3rd street promenade där vi bestämde oss för att äta lunch. Det var ett rätt snyggt ställe som hade både mat och vin. Lite som en diner, fast lyxigare. Man kunde sitta vid små bord eller i klassiska amerikanske bås med skinnsoffor. Vi satt vid bord. Efter en stund kommer ett sällskap in och sätter sig i ett bås rätt nära oss. En liten man är i centrum och vid hans sida finns en man med kamera och en man som säkert var en journalist. ”Gud vad den där lilla gubben är lik Dustin Hoffman” säger jag till min man. ”Men shit. Det är ju Dustin Hoffman” svarar han. Sen satt vi där och försökte att inte stirra. Lite senare reste sig Dustin för att gå på toaletten. Pinsamt nog måste jag erkänna att vår spontana reaktion var att rusa efter. Men det gjorde vi inte. Sånt gör ju bara turister!


Viewing all articles
Browse latest Browse all 14

Latest Images